Okej... Detta kommer skrivas i den takten jag själv behöver. Jag har bara berättat detta för vissa (bara ytligt ej så noga med känslor) och ju äldre Matteo blir desto lättare borde det bli.. Eller hur!?

Matteo var ute 03.55 den 9/8 så fin och perfekt! Jag blev mamma!
2h efter förlossningen började jag må konstigt, och värken i ryggen blev extrem igen. Jag larmade BM om något för värken och jag fick 2 alvedon och 1 Ipren ( jo tack socker tabletter för mig) jag svalde tabletterna och plötsligt så kände jag hur jag vill kräkas. "ANDRÉ ta Matteo" ( som jag hade över min mage och sov) när han tog Matteo hade jag som en djup
grop i min mage efter där Matteo hade legat. Då larmade André. In kommer BM och dom larmar akut så in kommer 2st BM 2st ssk 1 läkare och larmar på flera BM , totalt var dem 8 st där. Jag förstod ingenting och inte André heller. Som tur var André lugn med Matteo i sin famn. Jag fick syrgas...Dom hissade ner sängen så jag skulle få blodet till huvudet... Och läkaren trycker och trycker på min mage, AJ!! "Du har livmodern som åkt upp i magen, därför måste läkaren trycka uppifrån och ner på din mage. ( detta gjorde ondare än att föda) samtidigt sticker en ssk mig flera gånger i armvecket och i handen och på sidan om armen ( var otroligt svårstuvken) jag skulle få blod och nå annan vätska i dropp. Jag kände när läkaren tryckte på mig mage hur mycket blod det kom ut.. Trodde alla mina tarmar åkte ut så kändes det. Och jag vet inte vart jag var i mina tankar förutom hos Matteo. "Ska jag dö nu"
Jag blödde då upp till 2000ml blod. När dem väl tryckt ner min livmoder så började jag skaka som aldrig förr. Precis som om jag fick ett anfall. " nu dör jag"
Värken var obeskrivlig och ondare gjorde det för jag skakade så hårt. Där låg jag och försökte hålla i mitt barn. Dem ville att jag skulle amma Matteo. Men jag hade varken kraft eller sinnet med så vi hade en som vakade mig och Matteo hela tiden. Kollade mina värden var 20 min. Hon satt bredvid mig och sa en massa
Men jag minns ej. Minns bara Matteo liggandes bredvid mig vid mitt bröst, så vacker!

Min BM som förlöste mig kom in i rummet och sa att hon måste gå för dagen.. Hon ser in i mina ögon och säger att " du kommer bli inlagd på BB strax, dem väntar bara in ett rum åt er, allt ska bli bra. Du har fått 1 påse blod och kommer troligtvis få en till (fick 2 till) jag finns här om du skulle behöva prata om allt som hänt dig, för det du varit med om är traumatiskt och väldigt jobbigt"
Hon skulle bara veta hur mycket mer jobbigt allt skulle bli en timme senare...

När Matteo ligger bredvid mig och ammar så märker jag hur snabbt han andas, men tänker att det kanske är så när dem precis kommit ut med anpassningen och så. Men något säger mig att nej så här ska det ej vara. Ber kvinnan som är och vakar oss att se över Matteo. Hon tittar på honom och tar sedan upp honom och gå iväg.
André sover ... vill ej väcka honom då han ej sovit på 25h.
In blir en BM inkallad.. Hon lyssnar på Matteos lungor och hjärta. Tar tempen på honom. 38grader! In kallas nu barnläkaren... Vill inte väcka André och oroa honom. Jag känner att jag klarar av detta, jag kan hantera sånt här mer än André.. Att jag skulle ha så fel visste jag ej om då.

André vaknar och BM förklarar vad dem gjort och deras plan. Men först ska vi upp till Vårat rum på BB.
Matteo hade en andning på 120/min. BB fick order om att kolla Matteos andning var 30e min. (Alltså räkna andetagen under en minut)
Min första bild på Matteo togs på BB och han verkade inte alls sjuk förutom andningen.

Jag var väldigt dålig.. Jag upptäckte inte först på BB att jag hade kateter. BM har såklart sagt detta till mig men inget jag minns eller mindes. Så det gjorde ont att gå också för att man är GAnska skör efter 17h förlossning arbete. André fick order om att han måste kopp mata Matteo med ersättning varannan timme plus att jag skulle amma honom. ( vilket gick på en gång)
Jag har ett varmt minne från den dagen..
Vi mådde bra en liten stund inne på rummet, André åkte och köpte Max och vi kollade på solsidan på min iPad .. Matteo sov gott bredvid mig och André höll om mig i sängen. Ett varmt och kärleksfullt minne jag har att minnas bland det jobbiga som hände.

Men Sen kom barnläkaren in och skulle känna och klämma på Matteo vilket han såklart ej tyckte om. Han berättar att dem ska ta prover på Matteo. Ett prov dem tar från huvudet (blod) och blir inte andningen bättre blir vi skickade till neon avdelningen.. Och där får en av oss föräldrar stanna med Matteo över natten den andra får sova på BB. (Hemskt bara det och behöva sära på oss, när jag också är dålig)
Jag som fortfarande var dålig visste inte om jag skulle klara av att gå ens.
André stackarn oroade sig för oss båda och ingen pratade med honom om vad som hade hänt mig och Matteo.

Blodprovet togs (vill inte skriva om det) jag tittade bort för nålar är hemska och se det föras in i mitt barns huvud som bara var några timmar gammal... Nej usch!

Vi var trötta.. För mycket hade hänt på bara några timmar, jag var så sjuk och mådde inte alls bra.. Matteos andning var hemskt snabb... Och André fick hantera för mycket info och planering för både mig och Matteo.Så här skulle inte våra första timmar tillsammans vara, inte alls!
Och Jag kände redan då sån otrolig skuld, detta var mitt fel ( och så känner jag än idag)
In kommer barnläkaren och vi båda förstår att vi skulle till neon avdelningen med Matteo.. Vilket vi hade hoppats för där kanske han skulle bli frisk och vi skulle få svaren.. Men tiden på neon vill jag bara glömma.. Dom bilderna vill jag bli av med..

Så...här måste jag sluta för längre än så här klarar jag inte av... än.
Det är för jobbigt för mig än att behöva skriva om detta och minnas i bilder vad som hände.

Tack för att ni tog er tid och läsa hit och jag kommer fortsätta skriva om vad som hände när jag klarar av det.. Tack <3