Del 2 förlossning

Klockan är 01.50
André tjatar på mig om att jag ska ringa till akademiska Förlossningsavdelningen och meddela att vi måste komma in. Jaja säger jag varje gång han tjatar på mig, han blir nästan arg på mig haha.
Jag däremot vet om att vi inte kommer att få komma in först mina värkar har börjat, (och då ska dem komma var 3-5 minut) vilket dem ej hade, jag kände inte en enda värk ( kanske var jag mer lugn nu efter att jag lyssnat så mycket på förlossningspodden) men jag ringer för jag vet att man alltid ska ringa in när vatten gått för det ska vara registrerat, då man ska ha antibiotika efter 18h om man ej börjat förlösa barnet. Kom ihåg detta!

Ringer och berättar att vattnet har gått..
BM ställer frågor om förvärkar, hur vattnet ser ut, om det kom mycket, hur jag mår osv. Vi får en tid till bedömningsmottagningen kl 14.30 för att se hur allt ser ut. Tror jag.. Av någon anledning lyssnade jag ej på vad hon sa om vad dem skulle göra då, jag visste att jag skulle föda snart och att jag snart skulle sitta i bilen på väg in till akademiska förlossningsavdelningen.

30 min efter samtalet börjar jag få förvärkar.. Jag har under 2-3 veckors tid haft förvärkar till och från, men den här smärtan var någon helt annat.
Sen gjorde min gamla skada i ryggslutet det värre.. Smärtan jag upplevde var som om någon hugg mig med kniv gång på gång i svanken. Obeskrivlig smärta kände jag då.. Om jag bara visste då smärtan jag skulle få uppleva några timmar senare.
Jag ringer pappa och sedan mamma, meddelar mamma som ska vara med oss på förlossningen om att vara redo att åka till Uppsala så fort jag ringer igen!

Värkarna kom var 8e minut, åter igen tjatade André på mig om att ringa. Så jag gjorde det och fick svaret ingen först föderska vill höra i den situationen "nej tyvärr"... ta två alvedon och försök sova!
Suck! Okej jag försöker med hjälp av mina tankar övertala mig själv om att alvedon ska hjälpa mig just nu... NEJ!! Inte en enda alvedon hemma! Börjar grina för jag förstår hur jobbigt detta kommer att bli.

Jag tror jag och André fick sova ca 1,5h , knappt det för man vaknade ändå till och från pga en förvärk. Det var hemskt och vi båda var helt utmattande...mest jag såklart!

Kl är 09.00 och jag får allt mer tätare värkar, ringer mina föräldrar igen. Säger åt mamma att hon ska börja åka till oss ifall vi får åka till Uppsala snart .
Precis efter att jag har lagt på efter att ha pratat med pappa så blir värken intensivare och mer tätare nästan 4 minuter mellan. André agerar som en riktig Karl och säger nej nu kräver jag att vi får åka in.
Inga ord inga visor vi fick komma in!!!
Nu var vi så glada, jag tror vi båda var rädda och ville ha kunniga BM vid oss för detta var för mycket att hantera för oss båda...
Något stressade kommer vi till akademiska och möter upp mamma där.
Mamma är nog också super nervös men samtidigt så glad!

Vi får vara i ett bedömingsrum där dem kopplar upp mig till en monitor.. Trycket kollas varje timme då jag hade högt undertryck (jag har alltid super bra blodtryck) sen kl 11 ungefär så kommer värken från *** den var värre än vad jag tidigare känt..
Min rygg minns jag att jag skrek!
BM gjorde vad dem kunde.. Masserade , kom med värmekuddar men inget hjälpte!
Hon skulle nu känna hur öppen jag var .. 1 cm!!! Men snälla jag har så ont och det ska bli värre!!
Jag bad om smärtstillande, epidural och lustgas! Men jag kunde ej få det först det fanns ett rum ledigt.

Efter 1 till timme så kommer min läkare in och berättar att pga mitt höga blodtryck och hur smärt påverkad jag var så skulle vi få stanna kvar och få ett rum nu!
Tack gode Gud vet jag att jag sa!

Lustgasen fick jag använda flitigt tills dem kunde besluta om jag kunde få epidural så här tidigt (jag var knappt öppen) jag minns hur jag skrek i lustgasen och jag sa flera gånger till mig själv jag orkar inte mer jag ger upp.. Jag ville somna in! Det var som att vara vaken under en operation.
Där låg jag och tyckte faktiskt mer synd om André och mamma som kände sig hjälplösa.

Min BM kom in och sa att narkosläkaren var på väg och strax efter så kom han/hon, jag minns faktiskt inte vilket kön narkosläkaren var haha!
Jag kände inte alls när dom stack mig, och redan efter några minuter kände jag hur det började släppa.
Innan narkosläkaren gick minns jag att jag pustade ut och sa "tack du är en ängel"

Mamma klappar mig på pannan och jag ser hur hon slappnar av, kollar mot André som ger mig ett leende... Sedan skrattar vi