Min kropp vägrar , varenda led är fast besluten om att vara stel..medans mitt hjärta skriker efter Matteo! 

Där ligger han glad och jollrar , medans jag ligger bredvid och ger honom det jag klarar av fysiskt just nu och det var mina händer. 

Nätterna är värst, för då kommer oftast dem tankarna jag undviker för dem gör mig ledsen och få mig att hata min sjukdom mer än någon annan hatkärlek som någonsin skapats på film. 

Barn nr 2... skrämmer mig, kommer aldrig klara av en graviditet igen, rädslan för en till långdragen förlossning. Nej usch jag blir arg! Arg på läkarna, vården i sig! 

När det står artiklar om fibromyalgi och graviditet hur tufft en viss procent kan få medans vissa upplever att dem nästan blir friska under deras graviditet. 

Men vi då, den procenten som har det tufft! Och ville dö pga värken och ingen medicin går att ta , då man skadar fostret! 

Vart fanns min hjälp? Vart fanns empatin? Det enda jag fick var alvedon! Alvedon!!! Inte ens en remiss till smärtmottagningen..

Dem tycker att en patient med fibromyalgi som ätit morfin tabletter varje dag i 4 år ska börja med alvedon!? 

Kan ej sluta gråta.. min längtan efter att få ge Matteo ett syskon kommer mer och mer.. även om det inte är aktuellt just nu. Vill jag känna mig trygg med att vara gravid igen om kanske 5 år... 

Min önskan är att fler med fibro ska få bli hörda, vi alla har en räddsla i samband med våran sjukdom. Jag önskar jag kunde vara läkare och ha fibro som mitt expert ämne!

Jag skulle heala en hel del bara genom att låta en fibro patient bli hörd och trodd! 

Jag skulle möta deras räddslor, be dem dela Med sig!

Behandla alla olika, (vet inte varför ALLA läkare jag stött på tror att man kan behandla alla med fibro likadant) 

ge inte oss alla alvedon eller antidepressiva mediciner! "Denna medicin har hjälp några" ja okej men om den ej hjälper mig va lyhörd då och fortsätt och hjälpa mig igen...

Men icke..

Nej nu måste jag försöka somna om, pussa på Matteo och tacka Gud för Vårat mirakel.

❤️