Jag är sjuk

Och jag har varit de sedan 2007

Jag har blivit ifrågasatt av så många läkare, remiss hit och dit! Röntgen bilder och prover som inte visat annat än goda resultat. Men min värk då... Jag har ju så ont, tillslut så fick jag diagnosen 

Jag har alltid varit en hypokondriker, och jag har varit väldigt öppen med det, därför kan jag ta att mina vänner skrattar åt mig när jag säger att jag har ont och jag skrattar sedan med dem, de är väl inte så konstigt att folk har svårt och ta mig på allvar. 

Men jag vet aldrig hur min dag ska bli, jag vaknar från att ständigt vara trött, jag låter bli att känna efter jag stänger oftast av hjärnan och signalerna men humöret sänker mig. Min stelhet har blivit värre, min astma plus allergi plågar mig men jag har mig själv att skylla på de. Jag sköter ej min medicinering, jag röker och träningen är inte längre kul. 

Som 14 åring började jag gymma med pappa,sena kvällar då han skötte bemanningen, då fick jag gymma. Jag älskar att träna ben, jag klarade faktiskt av näst intill 50 kg i benböj, för mig var de mycket då.. Kanske var de då jag pajade mina knän.. Värken började och jag blev väldigt låg när jag märkte som 16 årig att jag fick börja använda knäskydd.

Som 17-18 åring såg jag mig själv som ganska frisk, jag hade ont ibland i knäna men då hjälpte de att ta två alvedon så var smärtan över. 

De var då 2008-2009 jag gick under astma utredning, läkarn jag hade då misstänkt först KOL, vilket jag tyckte var idiotiskt.. Men han nämnde att de finns en liten procent av dem som får KOL då de beror på ärftlighet, ja visste att morfar hade de men han hade ju rökt sedan han var 9 år. Så jag gav mig inte, och fick tillslut komma till lasarettet och de hjälpte mig oerhört. Jag fick också reda på mina allergier, all slagspollen, pälsdjur, kvalster och skaldjursallergi. De visades att jag hade allergi astma, ansträngningsastma och förkyldningsastma. 

Den kroppsliga värken blev allt jobbigare, och detta i samband med att jag jobbade mer och mer på hemtjänsten. När de växlade i vädret växlade min kropp mellan värk och astma, kyla är min värsta fiende, när de är kallt så blir jag stelare och ibland blir varje steg jag tar en kamp. Sökte läkarn hjälp, och jag testades för allt möjligt. 2012 ville jag nästan ställa diagnosen borderline på mig själv. Jag började missunnar mitt psyke, de är där att jag var sjuk.. 2012 var ett jobbigt år för mig, att behöva tveka på sig själv och inte lita på sig själv är nog de tuffaste jag gått igenom.

En läkare varnade mig till och med för att inte bli en "patientmänniska" ett finare ord för hypokondriker, men de är jag ju.. Men jag menade allvar denna gång. De var något som en stämde med min kropp. 

Så förra året fick jag äntligen min diagnos

Fibromyalgi.

De är mest ett samlingsnamn för olika symtom men de kändes skönt för mig jag hade något jag kunde läsa om, bli kunnig i och därefter leva mitt liv efter.

Fibromyalgi syns ej, de är en rörlig smärta i kroppen med smärtpunkter i kroppen, jag har 20 olika smärtpunkter i min kropp. 

Hur min vardag ser ut.. Ja det är då det jag har döljt, 

Min vänner tycker jag är sjukt sen när jag stämt möte, svarar inte när dem hör av sig, oftast sitter jag hemma och gråter över smärtan, jag sover för jag är kroniskt trött och ibland kan till och med en dusch göra ont. Strålarna sticker på min hud... Jag får oftast ta mig i kragen och intala mig att jag inte är sjuk. 

Men när jag har mina dåliga dagar i min sjukdom då är jag oftast sängliggandes, 

Jag är 25 år och ska inte känna mig som en 80 åring i min kropp. Jag har vägrat accepterat de först nu den senast månaden. 

Med hjälp av en kvinna jag jobbar med som också är muntlisjuk. 

De finns inge botemedel, jag har en kronisk smärta och jag får välja att tugga i min smärttabletter och träna i den mån jag klarar av. 

Alkohol har blivit min bov, jag har nu märkt att den gör mig sjukare i min fibro, för när baksmällan kommer så kan jag ibland knappt gå, mina händer värker och jag tappar saker ständigt. Därav kommer min klumpighet. 

Jag skrattar då mest åt mig själv men innerst inne blir jag jätte låg. 

Man kan säga att jag lärt mig leva med min värk, de är en del av mig. Och mitt psyke blir påfrestande men jag döljer de ganska bra, jag är ju en mästare på skådespel. Men jag har en liten dos av att vara bipolär. Mitt maniska beteende har skadat folk omkring mig då jag spelat på själviska kort. Jag har tvångstankar som jag slåss med, men jag tycker själv att dem är ganska milda och jag har roligt åt mig själv. 

Jag äter ingen medicin för detta, det vägrar jag! 

Men jag har varit torsk på annat. 

Och min toppiga hornhinnan som jag fick diagnos på 2012, är numera stabil, den växer inte. Och det tackar jag min kropp för. Men jag har fortfarande bara 40% seende på högra ögat, men jag ser ju. Så jag håller mig positiv. :) 

Har alltid sagt och jag tror på de, jag kommer inte bli så gammal, därför vill jag leva! Jag vill inte behöva tänka på mina sjukdomar.. Värker händerna så ska jag bannemig diska, värker knät så väljer jag trapporna och inte hissen, jag ska kunna festa utan att behöva tänka på morgondagens plågor. 

Jag är gladare och mer trygg i mig själv. Så ska de förbli och min framtid är ovis, som alla andras... Jag är som alla andra, jag har bara osynliga sjukdomar. 

Jag tycker inte synd om mig själv, då de finns andra som gör det! Vägrar vara ett offer. Detta är den jag är, min fibro är en del av mig.